DROGERNAS URSPRUNG OCH HEMLÄNDER
MED BLICKAR PÅ DERAS KEMI OCH HISTORIA AV C. G. SANTESSON Professor i farmakologi vid Karolinska Institutet.
INLEDNING
Följande korta framställning av drogernas ursprung och hemländer med blickar på deras kemi och historia är avsedd att fullständiga farmakopéns makroskopiska drogbeskrivning, som alltid bor samtidigt studeras. Beträffande drogkemien hänvisas i åtskilliga fall till de farmakologiska läroböckerna, ur vilka i alla händelser närmare upplysningar om ämnets kemiska del böra inhämtas.
Någon kännedom om drogernas ursprung måste, åtminstone beträffande de viktigare bland dem, anses höra till läkarens oeftergivliga allmänbildning.
Utom de officinella drogerna ha även några andra sådana av farmakodynamiskt intresse upptagits; dessa äro betecknade med en stjärna (). Drogerna behandlas i bokstavsordning såsom i farmakopén. De droger, vilkas namn tryckts med särskild större stil, anses för läkaren mera viktiga.
Vid framställningens utarbetande hava huvudsakligen följande arbeten anlitats:
Kommentar till Svenska Farmakopén av G. Berg, A. Blomquist, Th. Delphin och R. Westling.
Stockholm 1902—1906.
E. Poulsson: Lehrb. d. Pharmakologie, 4:te Aufl. 1915.
Bernatzik-Vogl: Lehrb. d. Arzneimittellehre, 2:te Aufl.
1891.
Ewald-Heffter: Arzneiverordnungslehre, 14:te Aufl.
1911.
R. Boehm: Arzneiverordnungslehre, 3:te Aufl. 1903.
R. Kobert: Die Intoxikationen, 2:te Aufl. 1906.
Författaren.
Aloë är den till torrhet indunstade saft, som utsipprar ur de tjocka, köttiga bladen av flera sydafrikanska Aloë-arter (fam. Liliaceæ). Den hos oss officinella formen härstammar från Kaplandet. (Kemi, se Poulsson!) Balsamum Copaivæ erhålles från träd av släktet Copaifera (fam. Cæsalpiniaceæ) i Sydamerika (vid Orinoco- och Amazonfloderna). Balsamen utrinner i riklig mängd ur en uthuggning i stammen; består av harts, löst i flyktig olja, samt bitterämne.
Balsamum peruvianum fås ur barken av trädet Myroxylon Pereiræ (fam. Papilionaceæ) i Centralamerika.
Särskilt framställes balsamen vid den s. k. »balsamkusten» i San Salvador. På ena sidan av stammen lösbultas barkens yttre lager med en klubba, varefter den blottade ytan lindrigt svedes med en brinnande fackla. Småningom utsipprar balsam, som uppsuges av på stammen fästa tyglappar, ur vilka balsamen sedan urkokas med vatten.
Densamma består av cinnameïn (huvudsakligen benzoesyrebenzylester), fri kanelsyra, harts m. m.
Balsamum Styrax liquidus erhålles från Liquidambar orientale (fam. Hamamelidaceæ) i sydvästra delen av Mindre Asien. Vitved och bark sönderhyvlas och urkokas med vatten, varur balsamen avsätter sig. Den gråa massa, som grumlar balsamen, utgöres av vattendroppar, vedrester m. m. Själva balsamen är brunsvart; består av flera kanelsyrccstrar, bland dem styracin (kanelsyrc-kanelester), fri kanelsyra, hartsartade kroppar m. m.
Balsamum Terebinthina communis fås ur den sårade stammen av flera Pinus-arter (olika former av tall, fam.
Pinaceæ) i Europa och Nordamerika. Den mesta terpentinen kommer från Frankrike och Österrike. Ur insnitt genom barken intill vitveden utrinner balsamen, som i bleckrännor ledes ned i lerkrukor. Balsamen består av flyktig olja (terpentinolja, den officinella Ætherol.
Tercbinthinæ crudum), hartser och bitterämne.
Balsamum Terebinthina veneta fås ur den sårade stammen av lärkträd, Larix decidua (fam. Pinaceæ), huvudsakligen i Tyrolen. Träden borras djupt under våren, borrhålen slutas med träproppar och den i hålen under sommaren samlade balsamen skattas på hösten.
Beståndsdelarna äro av samma slag som den vanliga terpentinens, ehuru ej med dennas identiska.
Balsamum tolutantum erhålles från det i nordliga Sydamerika växande trädet Myroxylon toluifera (fam.
Leguminosæ). V-formiga insnitt göras i stammarna, ur vilka balsamen utrinner i vid snittets vinkel fastade kärl.
Beståndsdelarna likna mycket dem i peru-balsam.
Bulbus Scillæ äro de mellersta lökfjällen från Urginea maritima (fam. Liliaceæ) i Medelhavsländerna. Löken är ofta barnhuvudstor och kan väga flera kilo. (Kemi, se Poulsson!)
Camphora erhålles från Cinnamomum Camphora (fam.
Lauraceæ), ett i sydöstra Kina, på Hainan, Formosa och flera andra japanska öar växande träd, som dessutom odlas flerstädes (i Italien, Algeriet, Ostindien, Nordamerika m. m.). Kamfern (C10H16O) är en keton, en oxidationsprodukt av en terpen (C10H16) i kamferträdets flyktiga olja, och finnes i trädets olika delar, löst i nämnda olja. Den sönderstyckade veden destilleras med vatten, då kamfern såsom mindre flyktig än terpenerna avsätter sig för sig och renas. Syntetiskt framställd kamfer (pinenhydroklorid) finnes i handeln; dess användbarhet i medicinen är ännu ej tillräckligt prövad.
☿Cantharis fås av skalbaggen Lytta vesicatoria (Coleoptera), som förekommer mest på oleaceer och caprifoliaceer i södra och mellersta Europa. Spansk fluga insamlas i södra Ryssland, Rumänien, Ungern och på Sicilien, något även i Spanien. (Kemi, se Poulsson!)
Cera, vax, produceras i de flesta länder, även i Sverige; består huvudsakligen av myricin (myricylpalmitat) och cerotinsyra.
Cetaceum, valrav eller spermaceti, är den fasta delen av den fetaktiga massa, som finnes i hålrum ovanpå kraniet hos den s. k. kaskeloten eller potvalen, Physeter macrocephalus. Denna finnes i världshaven, jagas mest i Indiska och Stilla oceanerna. Den ur kaviteterna
uttömda massan skiljer sig i flytande valravs- eller spermacetiolja och i fast valrav, som till största delen består av cetin (palmitinsyrecetylester).
Chrysarobinum framställes av en massa, som genom degeneration bildats i stammarna av trädet Andira Araroba (fam. Papilionacecæ) i den brasilianska provinsen Bahia.
Den nämnda massan kallas i hemlandet Araroba eller Bahiapulver; då densamma under 1700-talet av portugiserna fördes i handeln via den ostindiska staden Goa, kallades den även Goa-pulver. Massans huvudbeståndsdel är krysarobin.
Cortex Cascarillae, bark av Croton Eluteria (fam.
Euphorbiaceæ), en buske eller litet träd på Bahamaöarna.
Beståndsdelar: bitterämnet kaskarillin, litet flyktig olja, harts och garvämne.
Cortex Chinae — barken av Cinchona-arter, företrädesvis C. Succirubra och C. Ledgeriana (fam. Rubiaceæ).
Kinaträdens ursprungliga hemland är Sydamerika, där de växte enstaka och i grupper uppe i de stora skogarna på Andernas östra sluttning inom kontinentens mellersta och norra delar. Huruvida barkens värde som läkemedel varit känt av Sydamerikas folk före spanjorernas ankomst, är ej utrett. Däremot vet man, att de sistnämnda snart började använda drogen. Vida berömd blev densamma, då den peruanske vicekonungens, greve Chinchon's, gemål med pulver av kinabark botades från en svår feber (1638). Drogen kallades sedan bl. a. »grevinne-pulver» (polvo de la condesa), även »jesuit-pulver», emedan den genom jesuiter först blev känd i Spanien. Till minne av den nämnda lyckade kuren på grevinnan Chinchon kallade Linné kinaträdsläktet Cinchona.
Namnet »kina» härrör från »quina», som är infödingarnas namn på bark.
Länge erhölls kinabark endast från vilt växande träd i Sydamerika. Då träden vid skördandet nedhöggos och ingen sörjde för återväxt, blev det småningom allt svårare att från det ursprungliga hemlandet erhålla god drog i tillräcklig mängd. På 1850-talet lyckades det holländare (Hasskarl, Junghuhn) och engelsmän (Markham) att till Ostindien (Java, västra indiska halvön) överföra levande kinaträd och anlägga kinaplantager, från vilka sedan 1870-talet den mesta kinabarken kommer i handeln (kolinialkina). — I kinabark finnes inemot ett tjog alkaloider, bland vilka främst märkas kinin (C20H24N2O2) och det därmed isomera kinidinet samt cinkonin och cinkonidin, ävenledes isomera med varandra; vidare kinasyra (giktmedel), kinagarvsyra, glykosiden kinovin, färgämnet kinarött o. s. v.
Försättes en lösning av kininsalt med klorvatten och därpå med ammoniak, antager vätskan en livligt grön färg (thaleiokinreaktiou).
Cortex Cinnamomi ceylanici, ceylonkanel, är barken av Cinnamomum ceylanicum (fam. Lauracece), ett mindre träd, som odlas flerstädes i varma länder. Den officinella barken erhålles från de s. k. »kanelträdgårdarna» på Ceylon. De yttre barklagren avskrapas och 8—10 strimlor av bast inskjutas i varandra samt torka, varvid de tillsammans bilda de långa, lätta stavar, som utgöra drogen.
Drogen innehåller bl. a. flyktig olja, setheroleum cinnamomi, numera i vår farmakopé ersatt av Cinnamalum (kanelaldehyd), som utgör den flyktiga oljans huvudbeståndsdel.
Cortex Condurango, bark av Marsdenia Condurango (fam. Asclepiadacecé), en slingerbuske (lian) i västliga Sydamerika, på Andernas västra sluttning i Colombia, Ecuador och norra Peru. Verksam beståndsdel: »kondurangin», en blandning av glykosider. • Cortex Frangulae, bark av Rhamnus Frangula (fam.
Rhamnacecé), en i vårt land allmänt växande buske. Till apoteken importeras dock mycket bark från odlingar i Tyskland. Beståndsdelar, se PouLSSON!
Cortex (radicis) Granati, granatrotbark, från granatäppleträdet, Punica granatum (fam. Myrtacecé), ett mindre träd, som odlas i Medelhavsländerna; innehåller flera alkaloider, pelletieriner (uppkallade efter den franske kemisten Pelletier) samt garvämne.
Cortex Quebracho, kvebrackobark, stambark av Aspidosperma Quebracho (fam. Apocynacecé), ett träd i Argentina; innehåller flera alkaloider, bland dem aspidospermin, hydrokvebrackin m. fl.
Cortex Quillaj:, kvillajabark, från Quillaja sapo-naria (fam. Rosacecé), ett i Peru och Chile växande träd; innehåller kvillajasapotoxin och kvillajasyra. cortex RlIAMNI purshian/k, även kallad Cascara sagrada, bark av Rhamnus Purshiana (fam. Rhamnacecé), buske eller litet träd i västra delarna av Nordamerika.
Beståndsdelarna, se Poulsson!
Curare eller Kurare, ett av infödingar i Sydamerika, inom Orinoko- och Amazonflodernas områden, framställt pilgift. Kurare fördes först till Europa av engelsmannen Walter Raleigh (1595). Dess karakteristiska verkan upptäcktes av Claude Bernard (1857). Det viktigaste materialet vid kurareberedningen är bark, grenar, ibland även rötter av diverse Strychn os-arter, särskilt Str. toxifera (fam. Loganiacecé). Beredningen är ej i detalj känd; i olika trakter torde den tillgå på olika sätt och med användning av material från skilda Strychnos-arter, då olika slag av kurare förete en skiljaktig sammansättning och olika stark verkan. I huvudsak torde kurarets framställning bestå i en kokning av växtdelarna med vatten. Sedan drogresterna frånskilts, kokas vätskan vidare, tills den antager seg konsistens, varefter detta extrakt inlägges i särskilda höljen, som äro karakteristiska för kurare från olika trakter och med olika sammansättning. Giftmassan förekommer dels i bamburörsstycken — tubo-kurare —, dels i s. k.